wheatmas.blogg.se

Jag skrev på lördag ett inlägg i Wheatma's Facebookgrupp för valpköparna om att han var skadad så några vet redan om att det funnits problem.

Han hade fått i sig en metallbit av vad veterinären trodde kunde vara typ tubmaterial. Hur och när vet vi inte och hur mycket vi än letat så har vi inte hittat något mer.

Metallen har passerat nästan hela kroppen men fastnat i ändtarmen. Väldigt smärtsamt och vi fick inte röra. Bara att åka in till veterinären för en akutoperation. 

Han sövs och metallbiten tas bort diagnosen ställs som Rektal prolaps. Vilket förenklat är att en bit av ändtarmen kommit ut, i hans fall var det riktigt illa. Vid operationen trycker veterinären in ändtarmen igen och sätter ett stygn så att den inte ska falla ut igen. Vi kommer hem med honom vid fyratiden och då är han fortfarande ganska påverkad av sederingen och har fått mycket smärtstillande. Vi får hemgångsråd att han måste hållas avskild från andra hundar för att undvika infektioner. Han får en egen hage. Under kvällen vaknar han till något men är aldrig riktigt vaken. 

Någon gång mellan ett och två på natten släpper sederingen och det smärtstillande. Visst valpar skriker fort om det gör ont men det här är verkligen något utöver det vanliga. Först försökte jag ligga bredvid hans hage med några fingrar inne för att han skulle få känna närhet men det slutade med att han låg i knä eller tryckte sig mot mig hela natten.  Enligt hemgångsråden var det viktigt att se så han kunde bajsa. Vilket han under stora problem gjorde under natten.

Smärtskriken blir bara värre men nästa dos smärtlindring var först tre på eftermiddagen. Någongång vid nio på morgonen konstaterar vi att vi återigen måste kontakta veterinären, han måste få lindring. Får åka in till djursjukhuset och få med mig några doser smärtstillande som ska ges med åtta timmars intervall. Han får sin första dos ungefär elva på förmiddagen och ska ha sin normala dos Metacam klockan tre. Under dagen lyckas han sova lite mer än en timme. Klockan sju får han en till dos smärtlindring och den börjar verka efter ett tag. Vi börjar oroa oss över bajssituationen. Han har ätit, kanske inte helt normalt men han har dock ätit en hel del och med de mediciner han får ska han bli rätt lös i magen. Svart pojke bajsar helst utomhus så vi går ut med honom. Under starka krystningar och svår smärta lyckas han droppa ut kanske något som motsvarar en tiokrona i omkrets. Efter det skriker han i panik, det gör så ont. Sitter med honom på golvet, ibland är han i knä ibland hamnar han bredvid men så fort han nästan börjar slappna av, går en ny smärtvåg genom honom. Är precis som att han får en strömstöt, då han inte kan ligga utan springer och skriker allt han kan.

Halv nio är det återigen samtal med veterinären. Det är så länge innan han kan få mer smärtstillande och han kan inte bajsa. Michaela sitter i garaget med telefonen medan jag och Elin är med svart på andra sidan av huset. Trots det hör veterinären smärtskriken i telefonsamtalet.

Nu ger oss veterinären två alternativ.

1. Lägga in honom så de kan ge honom kontinuerlig smärtlindring till såret tagit ihop och hoppas på att tarmen rätar ut sig så att bajset kan komma ut. Finns inga garantier på att det blir bra men det finns det aldrig med sjukvård.

2. Avlivning. Smärtan upphör.

Ett väldigt kort familjemöte gör att vi tar det andra alternativet. Han har så svåra smärtor och att hoppas på att allt ska bli bra på känns hopplöst. I slutändan är det så att den smärta och troligtvis rädsla han upplevde under sista dygnet var absolut vedervärdig. 

Jag och Elin åker in med honom och strax efter klockan tio på kvällen stannar hans hjärta. Jag kände i fingret som var på hans lår hur pulsen försvann. Vi är säkra på att pappas kusin Jiva mötte upp honom i Nanginjala och att vi träffas där i efterlivet.

Nu går hans kropp först till veterinärforskning, sedan kremeras den och vi kommer till våren att begrava askan bredvid Ozzy och Jiva.

Måndagen kändes bara surrealistisk. Facebookflödet för mig är fyllt med bilder av de som har hämtat sina valpar och är så där lyckliga som man bara kan vara när man precis fått sin hundvalp. Dessa inlägg och bilder är så viktiga för oss, de är som det enda beviset på att vi inte totalt har misslyckats. Ta vara på era hundar och ge dem all kärlek ni kan.

Vi har fortfarande fyra valpar hemma så vi måste för deras skull bita ihop och hitta dem hem, så de kan utvecklas till de hundar de har potential att bli.