A-kullen & Wheatma's 5år
I dag är det 5 år sedan A-kullen föddes och det är väl då vi blev "riktiga" uppfödare. Grattis till Enzo, Charlie, Hylia, Fia, Svea, Zelda , Lykke och en extra tanke till den tyvärr avlidna kullbrodern Boss.
Väldigt fort efter hade vi fyra kullar på totalt 31 valpar. Tittar man på kartan så ser man att vi har valpar från Eslöv i söder till Tromsö i nord, Oslo i väst och Koupio i öst. Det har blivit en väldigt stor spridning var hundarna har hamnat.
Att ha valpar är fortfarande roligt men också skrämmande. Själva valpningen är ett stressmoment som väcker många frågor. Kommer tiken att klara det, lever alla valpar, är de friska, efterbörder, navelsträngar med mera? Första dygnet är jobbigt, man sover knappt något, för först väntar man på tiken. Sedan kommer valparna och ett annat arbete börjar. När valpningen väl är över så är frågan om tiken har mjölk och första dagarna ett stress att tiken är försiktig med valparnas navelsträng. Vi väger valparna morgon och kväll för att se så de utvecklas ordentligt. Det är alltid någon som hamnar lite efter och då vi haft stora kullar så får man se till att den valpen får en bra spene. Ta från de rika och ge till de fattiga eller flytta en tjockis och ge spenen till en som behöver det mer.
Första veckan är valparna små bruna möss som kryper omkring. Så länge det är tyst i valplådan är det bra, då är valparna mätta och belåtna men ibland låter det. Då någon är missnöjd, krupit iväg åt fel håll, inte fått en spene eller mamma som har klämt den. Det blir många dygn i sängen i valprummet för oss.
Det som är en milstolpe är då valparna börjar öppna ögonen. Det känns lite som att de får en själ då. Sen börjar de resa sig lite på frambenen. Runt tre veckor börjar valplådan bli liten och det är dags för en större valphage. Nu är valpar roliga på riktigt, de börjar leka med varandra och utveckla personligheter. Bästa tiden är runt fyra-fem veckor, de skumpar omkring så sött men har fortfarande inga riktiga tänder. Det är nu man som uppfödare börjar oroa sig för framtiden. Har vi passande hem för alla de här, vad ska det bli av dem? När man kommer runt sju veckor börjar man ledsna litet på dem, de är många som kissar och bajsar överallt, de vill inte vara i valphagen som känns tråkig, det händer ju inget! Nu vill de vara med, när man gör saker. När de väl åker till sina nya hem, är det en befrielse att plocka ner och städa upp efter valphagen. Samtidigt finns fina minnen och drömmen om nästa kull...
Nu fem år senare undrar vi om A-kullen och om de andra WheAtma's valparna utvecklat de bra egenskaper och hälsa. Svaret är både ja och nej. Som uppfödare drömmer man om att alla våra valpar kommer att vara super framgångsrika och ta titlar till höger och vänster och framförallt bli en tillgång för rasens framtid. Nu är verkligheten inte riktigt sådan som SKK verkar tro, att alla hundägare tycker att utställning är största anledningen till att ha hund. Vi vet att alla våra 29 i dag levande valpar är högt älskade av sina familjer. Boss och svartpojke är tyvärr avlidna. 2 av våra valpar har någon titel men det betyder inte att övriga 29 är ett misslyckande.
Hälsomässigt har vi på höftleder lyckats över all förväntan och är extremt tacksamma för de valpköpare som undersökt sina hundar.
Mentaliteten har blivit ungefär som vi förväntat. Glada, positiva nyfikna hundar men tyvärr hör vi att några har problem med specifikt hundmöten. Då hundarna stressar upp sig för mycket, drar och låter som tröskverk. Testformerna för mentalitet MH och BPH, där vi fått en del hundar testade tar inte med just hundmöten. Är i praktiken rent omöjligt att göra ett standardiserat test på just detta.
Framtiden för rasen? Endast en Wheatma's hund har gått i avel hittills och det är vi själva som hade en kull på Hylia. Även om vi lyckats med hälsa och mentalitet så syns inte dessa meriter då de flesta är familjens bästa vän.
Är vi då misslyckade uppfödare? Svaret från oss är nej. Varje hund från oss som älskas av sina ägare är en massiv framgång.
Ni som har en Wheatma's hund, ge den en extra kram i dag.
Vad har då 2025 gett så här långt. Rhea (Wheatma's Dancing For Rain To Z(irain)) var på en utställning i Kajaani men det gav väl inte riktigt det resultat Tiia hoppades på.
I Nosework har team Öslöv med far och dotter duon Antero (Ch Wheaten Islands Tricky Antero) och Afrodite (Wheatma's Beauty) ledda av Maria startat året starkt. Afrodite tog sista diplomet i NW2 TSM och blir då uppflyttad. Antero tävlade i NW3TEM, gick som vanligt bra slutade på prispallen men fick inget diplom. Hedda (Wheatma's Dee) har även hon tävlat i NW1 TSM och kammade i hop 75 poäng. Grattis Petra nästa gång tar ni det.
